Vi måste anpassa hur vårt budskap framförs efter mottagarens arbetsminnesnivå. Verkar det som om mottagaren inte tar in informationen, så måste vi sakta ner, lägga in fler pauser och stödja men bilder. Det berättar logopeden Hanne Uddling i veckans blogg.
2019-03-04 Hanne Uddling
Transkription av filmen:
– Du kan sluta läsa nu.
Den 14-åriga flickan på andra sidan bordet avbryter mig mitt i en textläsning.
– Nej, svarar jag, det kan jag ju inte. Jag ska ju ställa frågor på den här texten sen.
– Jo, men jag hör inte längre vad du säger. Min hjärna har stängt av.
– Stängt av, frågar jag?
– Ja, det är inte jag alltså. Det är min hjärna. När det blir för mycket information så säger det ”poff”. Jag är inte så smart.
Jag är inte heller så smart när min hjärna har stängt av, hinner jag tänka innan jag frågar:
– Hur ofta händer det här?
– Varje dag. Varje lektion, svarar hon.
Hur meningsfullt känns det att gå på en lektion om hjärnan har stängt av? Inte särskilt meningsfullt, tyckte den här flickan som följaktligen inte gick på särskilt många lektioner.
Här har jag alltså en skolelev vars hjärna stänger av, när det blir för mycket information, när det saknas pauser. När hjärnan inte tillåts få en chans att bearbeta alla intryck.
Vad gör skolan då? Pekar i boken, tjatar på henne att hon ska komma i gång och jobba snabbare. De använder många ord och förklarar på många olika sätt från lite olika synvinklar. De pratade nästan bokstavligen hål i huvudet på henne, i sin iver att försöka komma fram, komma igenom och få henne att fungera igen.
Arbetsminnet rymmer sex till sju enheter. Anpassa mängden information till arbetsminnets kapacitet. Använd korta meningar. Gör många pauser. Hjälp ett svagt arbetsminne genom att ge förförståelse om vad texten handlar om. Stöd ett svagt arbetsminne genom att använda bilder.
Flickan fick senare höra ytterligare en text som jag läste samtidigt som jag ritade små streckgubbar till. Det tar tid att rita och det blev många pauser. Och när vi kom till slutet så var hjärnan fortfarande på.
– Då tar vi frågorna nu, sa jag.
– Men vad menar du? Ska jag få titta på bilderna då?
– Absolut svarade jag.
När hon hade svarat på alla frågor, kunde jag berätta för henne att hon hade alla rätt.
Jag kommer aldrig glömma flickan syn som var fylld av förvåning, glädje och inte minst stolthet, när hon sa:
– Vet du, jag har aldrig haft alla rätt på någonting, någonsin.
Ibland är det kanske sätter sig framför en text på som är det viktigaste för att innehållet ska nå ända fram. Ända in i en hjärna som fortfarande är igång.
Manus och film: Hanne Uddling, logoped
Dela texten:
