Hans Lindblad har dyslexi. Han är medlem i Dyslexiförbundet och har varit med i projektet Begriplig text i ett par år nu. Här berättar han om sin syn på språket och projektet.
Jag har fått en helt ny syn på vad text är. Både hur myndigheters texter ser ut och vad som skulle kunna bli mycket bättre. En hel del sägs faktiskt inte i texten. Det är som det heter ”underförstått”. Det förutsätts att man själv ska lägga till.
Det kan väl vara bra i vissa sammanhang. Jag har till exempel inga svårigheter att förstå det dubbeltydiga i skämt. Men det är annorlunda när en myndighet ska informera.
Jag säger bara: Förtydliga. ”Hur menar du?” Den frågan ska man inte behöva ställa. Jag har också förstått att det inte är så enkelt alla gånger, att säga hur det ska vara. Det är många val som ska göras. Men några saker är genomgående:
- Säg det väsentliga först. Tänk på att det är jobbigt för många att läsa och att vi vill åt själva informationen. Inte en massa onödigt rundsnack.
- Och perspektivet är viktigt. Berättar skribenten ur myndighetens perspektiv? Eller tänker de sig in i hur jag som läser det uppfattar innehållet? Det tror jag är bland det viktigaste.
Vi har träffat tjänstemän från myndigheter och gett respons på deras texter. Det har varit bra. De har tagit till sig av våra åsikter och erfarenheter, men jag saknar journalister i projektet. Det är ju lika väsentligt att de förstår hur nyhetstexterna uppfattas och förstås.
Att läsa med ögonrörelsekameran var också spännande. Att så tydligt se hur mina ögon fladdrar runt när jag läser. Det säger ju ingenting om hur jag tänker, men det visar tydligt att det går trögt för mig. Det förklarar också varför det för mig blir så viktigt att myndighetstexter är luftiga, att det viktiga kommer först och att den som skriver tänker på att jag inte ska behöva känna till allt på förhand.
Text: Hans Lindblad, med Torbjörn Lundgren vid pennan