”Ja visst gör det ont när knoppar brister.” Varför skulle annars det digitala samhället tveka?
Kanske gör jag en alltför klåfingrig travesti på Karin Boyes kända dikt, men faktum är att digital delaktighet är svårt att väcka intresse för. Digitalisering är för många förknippat med positiva värdeord som utveckling, innovation, tillgänglighet och användbarhet. För personer med afasi, språkstörning och andra kommunikativa och kognitiva funktionsnedsättningar däremot är digitalisering oftare förknippat med utanförskap.
Varför utvecklas inte digitala system med inriktning på att många fler ska kunna använda dem? Varför låter man fortfarande bli att ta hänsyn till stora målgrupper som användare av digitala lösningar? Användare som fortfarande hänvisas till någon som hjälper dem att använda digital teknik. En ”någon” som dessutom nästan alltid måste låtsas vara personen som de hjälper när det krävs bank-id för att komma åt personliga uppgifter.
Det senare är ett faktum som är både rättsosäkert, oetiskt och rättsvidrigt. Men det är vanligt, exempelvis inom regioner och landstingens digitala tjänster för e-hälsa. I digitaliseringens kölvatten tillåts ett alltmer urholkat medborgarskap för vissa individer och grupper. De som behöver personlig service får betala dyrt för den. Det gör ont att acceptera denna diskriminering.
Varför ska det vara omöjligt att kunna ladda ned och använda bank-id? Varför är det så komplicerat att förstå instruktionerna och logga in? Varför går det inte att kombinera säker datatrafik med att ge tillräckligt med tid för den som läser och skriver långsamt? Visst borde det vara möjligt att använda digitala tjänster för den som varken kan läsa eller skriva på traditionellt vis?
Problemen är sedan länge identifierade, men var finns viljan att erbjuda lösningar för de grupper med funktionsnedsättningar som glömdes bort när standarder utformades för att passa många fler? När blir det fler som vågar och tar sig tid att göra användartester i dialog med personer som har afasi, språkstörning, utvecklingsstörning, dyslexi och diagnoser inom autismspektrumet? När blir de grupper som idag står utanför identifierade i kravspecifikationer och en utgångspunkt vid upphandlingar och utveckling av nya produkter?
”Ja visst gör det ont när knoppar brister,[Textbrytning]ont för det som växer[Textbrytning]och det som stänger”
Text: Linda Bergfeldt
(citaten är från Karin Boyes dikt ”Ja visst gör det ont” ur diktsamlingen För trädets skull, 1936)
Dela texten:
